Uppdraget

(Inget ämne)

• Svara ▼
   
• Ta bort 
• Mer ▼
   

• söIkram El hajoui
• Uppdraget!

  Tåget hade börjat åka, en lång tågresa väntar framför mig och jag är redan sömnig. Säterna är obekväma och mannen framför mig gjorde det värre, hans svarta rock, skinnvantarna och hans konstiga beteende gjorde mig spänd. Jag vet inte om jag vill sova när han kollar på mig. Han har ett skrynkligt papper och en bläckpenna i händerna och höll på att anteckna. Han kanske inte är så konstig trots allt, men det är nog bara jag som överdriver. Jag tar min handväska med snabba rörelser, öppnar och tar ut min svarta jacka, viker ihop den och använder den som kudde. Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre och hur det blir svårare att hålla ögonen öppna, jag trycker väskan tätt intill mig och låter drömmarnas värld ta över.

  Jag vaknar med ett ryck, och börjar titta omkring mig för att se vem som för oväsen. Jag ser inget men hör hur en kvinna skriker på sin dotter

  -          Tyst nu Denis, ingen glass tills du har ätit din mat!

  -         Men jag vill ha glass nu mamma!

  Jag suckar högt och tänker sedan på min 6 åriga dotter som oftast måste klara sig själv med mig som mamma och jag tvingas jobba svart. En pappa har hon inte eftersom att han dog när hon var tre varje gång jag tänker på henne får jag ångest. Jag lovade mig själv att det här var den sista affären jag gör svart. Klockan är redan tre och magen skriker av hunger, jag måste äta något för att få tyst på den. Min rygg gör ont när böjer mig ner för att ta fram en smörgås från min väska. Den är borta!!! Jag ser mig omkring, den skumma mannen är också borta! Jag reser mig upp och börjar gå fram och tillbaka i tåget som en dåre tills en vitklädd kontrollant stoppar mig.

  -         Vad gör du här borta?

  -         Eh… jag letar efter toaletten, sa jag tveksamt

  -         Toaletten ligger åt andra hållet sa han med sin mörka röst. Tack så mycket sa jag med ett falskt leende och vände mig om för att gå tillbaks till min plats.

  Jag satte mig ner på min plats, den var varm. Jag tittade ut genom det stängda fönstret, kor betade på det gröna gräset och fåglar flög över den klar blåa himlen. Jag tänkte noga innan jag bestämde mig för att berätta för personalen om min stulna väska. Jag trycker på nödknappen som fanns vid varje säte och behöver bara vänta några sekunder innan en kvinna och en man dyker upp mitt framför näsan på mig.

  -         Hej Ikram heter jag!

  -         Jag är Elin och det här är Adam, sa hon och klappade honom på axeln.

  Jag försvann i mina tankar för en sekund men sa sedan: Min väska har blivit stulen här på tåget under tiden jag sov!

  -         När upptäckte du att den var borta?

  -         För ca en kvart sedan när jag vaknade sa jag

  -         Följ efter oss sa Adam och började gå i rask takt mot ett rum med stängda dörrar och en röd stoppskylt där det står ENDAST PERSONAL med stora skrikande bokstäver. Den starkt lysande skylten gjorde att det var svårt att se vad det stod. Vi gick in i det vitmålade rummet och möttes av en stark kaffe lukt. Rummet var nästan tomt det var bara några bord med pallar runt omkring, och en kaffemaskin, mer än så finns det inte. Vi satt  ned och dem fortsatte ställa frågor.

  -           Hur såg väskan ut sa Adam. Det var svårt men jag försökte att undvika ögonkontakt med honom. Jag fick en konstig känsla varje gång våra ögon möttes, en känsla jag inte känt på länge.

  -         Det är en mediumstor svart ryggsäck ganska sliten och gammal. Den har en stor och en liten ficka och på dragkedjan hänger det en nyckelring med en bild på min dotter.

  -         Okej bra, vad hade du i väskan då?

  Jag kunde inte säga vad jag hade i väskan då skulle jag vara den som blev straffad! 

  - Ikram! Sa Elin med hög röst efter att jag hade tagit en ganska lång paus utan att svara på hennes fråga.
• -         Ursäkta mig sa jag, jag hade min plånbok med legitimation, visakort, fickpengar och även mitt pass var i väskan sa jag.

  -         Okej vi ska göra allt vi kan för att hitta din väska, sa Adam och blinkade till mig.

  -         Tack så mycket sa jag tacksamt.

  Jag reste mig upp och öppnade de bruna dörrarna för att gå ut, de knakade högt. De här dörrarna måste bytas ut sa Adam med ett stort leende. Hans vita, skinande tänder bländar mig. Jag log tillbaks och gick tillbaks till min plats igen. Min mage kurrar högt och jag fick en känsla av att alla ögon var riktade mot mig trots att det var väldigt få människor i tåget. Något måste jag verkligen få i magen, och det är fort. Jag reser mig upp och vinkar till kvinnan med matvagnen

  -         kommer strax, sa hon och log lite smått. Hennes svarta förkläde har en vit fläck längst ner i hörnet.

  Jag tar fram en hundring från fickan, den är helt skrynklig. Kvinnan är på väg till mig och det känns som att hon gick i slowmotion för att jag är så hungrig.

  -         Hej, vad vill du ha?

  -         En tonfisksallad

  -         Vi har bara kycklingsallader tyvärr

  -         Okej jag tar en kycklingsallad och en Cola

  -         Det blir 75 kronor sa hon och ryckte hundralappen från min hand, jag följer henne med en arg blick och börjar äta min sallad.

  Salladen gör mig inte helt mätt men det får duga tills jag går av tåget. Jag reser mig upp för att gå på toaletten, upptaget. Stanken gör mig illamående. Jag står och väntar utanför toaletten i evigheter och stirrar på skylten där det stod WC. Kvinnan kommer äntligen ut och jag går in, det luktar spya, nu förstår jag varför det tog sån tid. Mitt ansikte syns knappt i den immiga spegeln, jag drar min hand över den och tyckte för en sekund att jag såg ett monster… ja tills jag inser att det bara var jag. Mina händer fastnar i mitt rufsiga hår. Jag drar mina fingrar genom håret några gånger och sätter upp det i en stram och hög tofs. Kranen krånglar men funkar till slut. Det kallaste vattnet var det jag behövde. Jag fyller mina händer med vatten och slänger det över mitt ansikte. Mina ögon blir större och jag blir piggare när vattnet möter ansiktet.

  Jag öppnar dörren med det krångliga låset och går sedan till min plats, dricker upp det sista ur min Cola, några droppar rinner ut från flaskan och hamnar på min gråa tröja. Det går bort med än gång. Klockan är 18 så det är nog bara en kvart eller något kvar tills tåget stannar. Jag börjar göra i ordning mina saker, den här resan har varit helt onödig, min väska är ju borta så vad ska jag nu lämna till mannen som beställde droger från mig. Jag vet att det jag gör är hemskt men jag måste ha pengar för att kunna försörja min familj, inget vanligt jobb vill anställa mig trotts min utbildning som tandläkare, min dröm är att få tillräckligt mycket pengar så jag kan öppna en egen klinik.
• Tåget har äntligen stannat. Det är skönt att äntligen resa mig upp, jag tar på mig min jacka, och går mot ytterdörren. Adam stod där och tackade alla ombord för att dem åkte med deras tåg. Jag ska precis gå ut när Adam kommer fram till mig, jag tror jag vet vart din väska kan vara, han ger mig en liten lapp där det står en adress: Kvistvägen 38 buss 79 mot bergsdalen Tack säger jag och ler stort mot honom.
• Den friska vinden möter mitt ansikte, jag tar ett djupt andetag och började gå mot busstationen. Buss tidstabellen är sliten så det är svårt att se vad det står men jag tror att det står 18.35, jag kollade på klockan det var 3 min kvar.
• Buss 79 har kommit jag går in och frågar sedan om bussen stannar på kvistvägen. Det är rätt buss jag satte mig ner och tänkte på vad jag skulle säga till ¨idioten¨ som tog min väska. Bussen stannar på kvistvägen, det tog bara 10 min. Jag går av och har ingen aning om hur jag ska ta mig till rätt ställe utan följer bara den krokiga vägen, jag går ett tag tills jag ser en stor röd skylt där det står Kvistvägen 35-65, det måste vara rätt. Jag går mot hus 38 när en man dyker upp bakom mig, han lägger något över min mun och allt blir svart. När jag öppnar mina ögon är jag i ett rum, det är kallt och instängt. Jag tittar omkring mig och ser sedan min väska, helt obevakad, jag blir så glad att jag vill skrika men jag är tvungen att vara tyst. Ingen är i samma rum som mig men jag kan höra hur två män tjafsar från rummet bredvid. Jag smyger mot min väska tar den och försöker springa ut. Hon försöker rymma hör jag en manlig röst skrika bakom mig. Jag fortsätter springa utan att titta bakom mig tills jag plötsligt hör en smäll ¨BOM¨ jag vänder mig om och ser en man, han ligger nedslagen på marken. Undra vem som slog ned honom sa jag tyst för mig själv
• -  Det var jag! Helt chockat vänder jag mig om och ser honom, Förrvirat frågar jag: Vad gör du här Adam?
• Han går sakta fram mot mig och säger, vi borde verkligen lära känna varandra, säger han med ett leende på läpparna, ja, ja det borde vi säger jag svagt och ger honom en kram, det kändes bra.
• - Vi borde nog ringa polisen, säger jag oroligt.
• Adam tar fram mobilen och ringer. Som vanligt går det väldigt fort och vi får berätta vad som hade hänt för flera poliser. När ambulansen bärde in den nedslagna och blodiga mannen till ambulansbilen såg jag det, det var den skumma mannen. 
• - Jag måste hem nu, säger jag
• - Och jag vill följa med dig, säger Adam och tittar rakt mot mig.
• Vi berättar allt nödvändigt till varandra medans vi väntar på nästa buss.
• Äntligen kan allt bli bra igen!